här italienska sången mer än hon kan flyga, och de borde inte ha låtit henne försöka det.»
Phebe sjöng den emellertid, och hon kom den fete herrn att förändra åsikt genom att sjunga den storartat, ty medvetandet om det första misslyckandet eggade hennes stolthet och kom henne att göra sitt bästa med detta slags lugna beslutsamhet, som övervinner fruktan, eldar ambitionen och förvandlar nederlag till seger. Nu såg hon stadigt på Rose eller det blossande, ivriga ansiktet bredvid henne, och inläggande hela sin själ i sången, lät hon sin röst klinga som en silvertrumpet, fylla den stora salen och komma blodet att pulsera fortare i sina hänförda åhörares ådror.
Det avgjorde Phebes öde som sångerska, ty denna gång voro applåderna genuina och spontana och upprepades gång på gång i en ädelmodig önskan att gottgöra den förra kallsinnigheten.
— Nu kan jag dö lugn, sade Rose, strålande av hjärtinnerlig tillfredsställelse, under det att Archie stirrade på sitt program och försökte hålla sitt ansikte i styr och den övriga familjen anlade en triumferande uppsyn, som om de redan från första början aldrig hyst minsta tvivel.
— Verkligen mycket bra! sade den fete herrn och nickade gillande. Riktigt lovande för en nybörjare. Skulle inte förvåna mig, om det med tiden bleve en andra Cary eller Kellog av henne.
— Nu förlåter du honom väl? mumlade Charlie i kusinens öra.
— Ja, jag skulle rentav vilja klappa honom på huvudet. Men låt varna dig och döm aldrig mer efter första uppträdandet, viskade Rose, som nu var i frid och sämja med hela världen.
Phebes sista sång var en annan ballad, ty hon ämnade ägna sig åt denna mycket försummade men alltid tilltalande gren av konsten. Till följd därav blev det en stor överraskning för alla i salen — utom en person — då hon i stället för att sjunga »Auld Robin Grey» slog sig ned vid pianot och med en småleende blick på barnen började den fågelsång, med vilken hon först vunnit Roses hjärta. Men kvittret
