ning, utan andra smycken än sitt vackra hår och en vit blomma vid halsen. Hon var mycket blek men tycktes vara fullkomligt lugn. Hon trädde ända fram, gav ackompanjatören ett tecken och stod sedan och väntade med blicken riktad på den stora förgyllda klockan i andra ändan av salen.
Och den lämnade aldrig denna punkt, medan hon sjöng; men så fort hon slutat, sänktes den och vilade ett ögonblick på ett ivrigt, uppåtvänt flickansikte, som lutades fram från första bänkraden. Sedan drog hon sig med en hastig liten bugning tillbaka bland barnen, som applåderade av alla krafter, då hon gick förbi.
Alla följde artigt deras exempel, men utan entusiasm, och det var uppenbart, att Phebe icke framkallat något särskilt gynnsamt intryck.
— Hon har aldrig förr sjungit så dåligt, mumlade Charlie i vredesmod.
— Hon var rädd, stackars liten. Låt henne få litet tid på sig, sade farbror Mac vänligt.
— Jag såg, att hon var det, så jag blängde alldeles förtvivlat på henne, men hon tittade inte en enda gång på mig, sade Steve, i det han samtidigt glättade ut sina handskar och sin panna.
— Var inte ängsliga. Phebe har tillräckligt med mod för vad som helst, och hon kommer att göra er förvånade, innan kvällen är över, förutsade Mac med orubbad tillit, ty han visste något, som de andra icke kände till.
Rose sade ingenting, men i skydd av sin burnus kramade hon Archies arm, ty nu höll han icke längre armarna i kors över bröstet, liksom om spänningen var överstånden.
Vänner omkring dem mumlade smickrande nödlögner och låtsade vara förtjusta och överraskade av miss Moores »charmerande stil», »utsökta enkelhet» och »otvivelaktiga begåvning». Men obekanta kritiserade ogenerat, och Rose var så förargad över några av deras yttranden, att hon icke kunde höra på något av vad som utfördes på scenen, utan blängde i ett sträck på en fet herre till vänster, som med en axelryckning och en blick på Phebes nästa nummer vågat säga: »Den där unga kvinnan kan inte sjunga den
