villig åtbörd med händerna, som voro till hälften utsträckta, liksom bönfallande att bli fyllda.
Det var naturens beröring, som utför underverk, ty det kom fyllda portmonnäer plötsligt att kännas tunga i fickor, som voro långsamma att öppnas, bringade tårar till ögon, som icke voro vana att gråta, och kom denna lilla skara av flickor i röda klänningar att förefalla mycket patetiska för de fäder och mödrar, som lämnat sina egna små tryggt sovande i hemmet. Det framgick tydligt av den tystnad, som rådde ett ögonblick efter det att Phebe slutat sin sång, och innan åhörarna hunnit stoppa ned sina näsdukar, skulle hon ha varit försvunnen, om hon icke hejdats därav att ett litet pyre, hållande en stor bukett i båda händerna, klättrat uppför trappan från förrummet.
Upp kom den lilla tultan för att utföra det uppdrag, för vilket hon utlovats stora mutor i form av sockerplommon, travade modigt över scenen, höll upp den vackra buketten och sade med sin babyröst: »Den här är åt er» — men så tycktes hon bli skrämd av de plötsligt utbrytande applåderna, ty hon tryckte ansiktet mot Phebes klänning och började gråta.
Ett otrevligt ögonblick för stackars Phebe, men hon lade i dagen en oväntad sinnesnärvaro och lämnade efter sig den vackra bilden av det äldsta och det yngsta föräldralösa barnet, då hon hastigt gick nedför trappan, småleende över buketten och med babyn på armen.
Ingen brydde sig något vidare om det sista numret på programmet, ty folk började gå, sömniga barn blevo bortburna och viskningarna övergingo till högröstat samtal. Under den allmänna förvirringen tittade Rose upp för att se efter, om Steve kommit ihåg sitt löfte att hjälpa Phebe därifrån, innan rusningen börjat. Men nej — där höll han på med att hjälpa Kitty på med kappan, alldeles glömsk av varje annan plikt; och när Rose vände sig om för att be Archie skynda ut, fann hon, att han redan försvunnit och lämnat handskarna kvar efter sig.
— Har du förlorat något? frågade d:r Alec, som uppfångade en glimt av hennes ansikte.
