Sida:Rosor i blom 1927.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Nej, farbror, jag har funnit någonting, viskade hon till svar, i det hon gav honom handskarna jämte solfjäder och kikare att stoppa i fickan. Så tillade hon hastigt: Farbror, var snäll och be dem alla att inte komma med oss hem, för Phebe har redan haft tillräckligt med sinnesrörelse och bör vila.

Roses ord var lag inom familjen i allt som rörde Phebe, så det utgick ett påbud, att det icke skulle bli några lyckönskningar av förrän följande dag, och d:r Alec fick i väg sitt sällskap så fort som möjligt. Men under hela hemfärden, medan han och tant Plenty förutsade en lysande framtid för sångerskan, satt Rose och gladde sig över kvinnans lyckliga närvarande. Hon var säker på att Archie hade talat och utmålade med kvinnlig förtjusning hela scenen för sig — hur ömt han hade framställt den avgörande frågan, hur tacksamt Phebe givit det äskade svaret och hur båda nu njöto av denna härliga timme, som, enligt vad man sagt Rose, icke skulle komma mer än en gång i livet Skada att förkorta den, tänkte hon, så hon bad farbrodern, att de skulle få åka längsta vägen hem; natten var så ljum, månskenet så klart, och hon själv behövde litet frisk luft efter kvällens sinnesrörelser.

Men alldenstund tant Plentys reumatism förbjöd henne att åka omkring ända till midnatt, kommo de hem alldeles för tidigt, tyckte Rose, som ögonblickligen trippade bort för att varna de älskande. Men arbetsrum, salong och budoar stodo övergivna, och när Jane kom in med vin och kakor, rapporterade hon, att »miss Phebe gått direkt upp och bad att bli ursäktad, därför att hon var mycket trött».

— Det är inte alls likt Phebe; jag hoppas, att hon inte är sjuk, började tant Plenty, i det hon slog sig ned framför brasan för att värma tårna.

— Hon är kanske litet hysterisk, för hon är en stolt varelse och lägger band på sina sinnesrörelser, så länge hon kan. Jag ska gå upp och se efter, om hon kanske behöver något lugnande medel, sade d:r Alec och tog av sig överrocken.

— Nej, nej, hon är bara trött. Jag ska kila upp till henne, och jag ska låta dig veta, om det är något