fel med henne. Och darrande av spänning gick Rose uppför trappan, men Phebes dörr var stängd och ej ett ljud kom från rummet. Efter att ha knackat, utan att ha fått något svar, gick hon till sitt eget rum, tänkande: Jag har hört sägas, att kärleken alltid gör människor besynnerliga, så jag antar, att de ordnade saken i vagnen och att den kära varelsen sprang sin väg för att i ensamheten tänka på sin lycka. Jag ska inte störa henne. Nej men, Phebe! tillade hon i största överraskning, ty då hon kom in i sitt rum, var sångerskan där inne och utförde de små tjänster, hon varje kväll uträttade för sin lilla matmor.
— Jag har väntat på dig, kära Rose. Var har du varit så länge? frågade Phebe, i det hon rörde om i brasan, liksom om hon vore angelägen om att få litet färg i sina kinder, som voro onaturligt bleka.
I samma ögonblick som hon talade, förstod Rose, att det var något, som inte stod rätt till, och en enda blick på hennes ansikte bekräftade hennes farhågor. Det var som en kalldusch och gjorde ögonblickligen slut på alla hennes illusioner. Men alldenstund hon var en finkänslig flicka, respekterade hon Phebes sinnesstämning och gjorde henne ej några frågor, utan överlät åt väninnan att tala eller tiga.
— Jag var så upprörd, att jag måste ta en åktur i månskenet. O, kära Phebe, jag är så glad, så stolt, så uppfylld av förundran över ditt mod och din skicklighet, att jag inte ens till hälften kan uttrycka min kärlek och beundran för dig! utbrast hon, i det hon kysste de bleka kinderna med en sådan ömhet och värme, att de icke kunde låta bli att få litet färg.
— Alltsammans är ditt verk, käraste, för om du inte varit, hade jag alltjämt skurat golv och aldrig vågat tänka på något sådant som detta, sade Phebe på sitt forna, tacksamma sätt, men i hennes röst låg något djupare än tacksamhet, och vid de två sista orden höjde hon huvudet med en åtbörd av mild stolthet, som om det nyligen blivit krönt.
Rose hörde och såg och gissade sig till innebörden av både ton och åtbörd och kände, att hennes Phebe förtjänade såväl sångerskans lager som brudens