det har de alla, och endast jag är att klandra. Jag borde ha givit mig av för länge sedan — jag visste, att jag borde ha gjort det, men det var så trevligt här, och jag härdade icke ut med att bege mig av ensam.
— Det var jag, som höll dig kvar, och endast jag är att klandra. Men kära Phebe, jag kan icke inse, varför du skulle bry dig om, ifall tant Myra kraxar och tant Clara ger till anskrin och tant Jane säger otrevliga saker. Var lycklig och bry dig inte om dem, utbrast Rose.
Men Phebe skakade med ett sorgset småleende på huvudet. Du skulle kunna göra det men inte jag. Svara mig sanningsenligt, Rose — om du blivit tagen in i ett hem som en utfattig flicka utan vänner och i åratal blivit överhopad med välgärningar, undervisad, älskad och blivit gjord så lycklig, ack, så lycklig, skulle du då tycka, att det vore rätt gjort av dig att stjäla något, som dessa människor satte stort värde på? Att ge dem anledning att tycka, att du varit otacksam, bedragit dem och trängt dig fram på en hög plats, som icke passade för dig, när de på annat sätt ädelmodigt hjälpt dig mer, än du förtjänat. Skulle du då kunna säga, såsom du nu säger: »Var lycklig och bry dig inte om dem»?
— Nej, det skulle jag inte kunna, svarade Rose sanningsenligt.
— Jag visste, att du skulle säga det och hjälpa mig att göra min plikt Och all kölden i Phebes uppträdande smälte, då hon kramade sin lilla matmor, medveten om hennes medkänsla trots de uppriktiga, rakt på saken gående orden.
— Jag vill hjälpa dig, om jag endast får veta hur. Tala nu om alltsammans för mig, fortsatte Rose, i det hon slog sig ned i den stora stolen, där de ofta suttit tillsammans, och sträckte ut händerna, liksom glad och redo att lämna varje hjälp, som stod i hennes makt.
Men Phebe ville icke intaga sin vanliga plats, utan föll på knä, som om hon skulle bikta sig, stödde armen mot stolen och berättade sin kärlekshistoria i de enklaste ord.
