Sida:Rosor i blom 1927.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Inte förrän helt nyligen trodde jag, att han brydde sig om mig. Jag inbillade mig, att det var dig, och till och med när jag visste, att han tyckte om att höra mig sjunga, antog jag, att det var därför att du hjälpte till, så jag gjorde mitt bästa och gladde mig åt att du var lycklig. Men hans ögon sade mig sanningen, och då såg jag, vad jag gjort, och blev förfärad. Han sade ingenting, så jag trodde att han tyckte, vad som för övrigt är alldeles sant, nämligen att jag icke är någon passande hustru för honom, och aldrig skulle be mig. Det var rätt; jag kände mig glad däröver, och dock var jag stolt, och fastän jag icke bad om eller hoppades på något, ville jag, att han skulle se, att jag höll på mig, kom ihåg min plikt och kunde handla rätt likaväl som han. Jag höll mig borta; jag uppgjorde planer att resa härifrån så fort som möjligt och föresatte mig att reda mig så bra på den här konserten, att han icke skulle behöva blygas över stackars Phebe. och hennes enda talang.

— Det var således därför, du uppförde dig så besynnerligt — föredrog att gå ensam och avböjde varje liten tjänst av oss? frågade Rose.

— Ja. Jag ville göra allting själv och inte ha någon att tacka det minsta för min framgång, om jag vann någon sådan — icke ens den käraste vän, jag äger. Det var orätt och dåraktigt av mig, och jag fick mitt straff, då jag misslyckades så förskräckligt till att börja med. Jag var så rädd, Rose! Om jag inte hade haft den där klockan att titta på, hade jag aldrig lyckats hålla ut, och när jag gjort det, utan att veta hur jag sjungit, sade en enda blick på ditt förtvivlade ansikte mig, att jag hade misslyckats.

— Men jag smålog, Phebe — det gjorde jag verkligen — så glatt som möjligt, för jag var säker på att det bara berodde på rädsla, invände Rose ivrigt.

— Ja, det gjorde du, men ditt småleende var uppfyllt av medlidande, icke av stolthet, såsom jag velat, att det skulle vara, och jag rusade in i en mörk vrå bakom orgeln, redo att döda mig själv. Så ond och olycklig jag var! Jag bet ihop tänderna, knöt händerna och lovade mig själv, att jag skulle