mycket stolta över att härstamma från Robert Bruce, men de har vanligt sunt förnuft och älskar dig högt, såsom du ska få se i morgon.
— Kanske! Och med en godnattkyss gick stackars Phebe sin väg för att ligga vaken till dagbräckningen.
VIII.
BRÄNNINGAR FÖRÖVER.
Rose, som var angelägen om att jämna ut vägen för Phebe, var uppe i otta och smög sig in till tant Plenty, innan den gamla damen fått på sig mössan.
— Tant lilla, jag har någonting trevligt att omtala för dig, och medan du hör på, ska jag borsta ut ditt hår, började hon, väl vetande att den föreslagna proceduren var mycket lugnande.
— Ja, kära barn, men håll inte på alltför länge, för jag är försenad och måste skynda mig ned, i annat fall blir Jane inte färdig, svarade miss Plenty.
Efter att ha borstat ut det tunna nackhåret ledde Rose skickligt samtalet till själva krisen genom att skildra Phebes rädsla och modiga ansträngningar att övervinna den, blommorna, Archie skickat henne, och hur Steve glömde att följa henne hem och den rara, omtänksamma Archie intagit hans plats. Så långt gick allt bra, och tant Plenty var uppfylld av intresse, medkänsla och gillande. Men när Rose tillade, såsom något helt naturligt: Så att på hemvägen omtalade han för henne, att han älskade henne — kom en häftig knyck de gråa lockarna att glida ur hennes händer, då den gamla damen vände sig om i oförställd förfäran och utbrast:
— Väl inte allvarligt, Rose?
— Jo, tant, mycket allvarligt. Han skämtar aldrig om dylikt.
— Bevara oss väl! Vad ska vi göra åt den saken?
— Ingenting, lilla tant, utan endast vara så glada,
