som vi bör vara, och lyckönska honom, så fort hon sagt »ja».
— Menar du, att hon inte sade det med ens?
— Det kommer hon aldrig att göra, om vi inte hälsar henne välkommen lika vänligt, som om hon tillhörde en av våra bästa familjer, och det klandrar jag henne inte för.
— Det gläder mig, att flickan har så pass mycket förstånd. Vi vill naturligtvis inte veta av något i den vägen, och det förvånar mig, att Archie så kan glömma, vad han är skyldig sin familj. Ge mig min mössa, barn — jag måste genast tala med Alec.
— Tala vänligt, tant, och kom ihåg, att det inte alls är Phebes fel. Hon har inte tänkt på det här förrän på allra senaste tiden, och då började hon med ens göra sig redo att resa härifrån, sade Rose bönfallande.
— Hon borde ha givit sig av för länge sedan. Så fort jag fick se, hur vacker hon var, sade jag till Myra, att vi skulle få tråkigheter, och nu är de här så svåra som möjligt. Bevara mig väl, varför kan unga människor inte vara litet förständiga?
— Jag kan inte inse, att någon behöver göra invändningar, om farbror Jem och tant Jessie gillar hans val, och jag tycker, att det vore mycket, mycket orätt att gräla på stackars Phebe, för att hon är väluppfostrad, söt och god, sedan vi gjort allt i vår förmåga, för att hon skulle bli det.
— Barn, du förstår ännu inte dylikt, men du borde känna din plikt mot familjen och göra allt, du kan, för att namnet ska förbli lika hedrat som det alltid varit. Vad tror du, vår välsignade anfru, lady Marget, skulle säga om att vår äldsta gosse tar en hustru från fattighuset?
Medan hon talade, blickade hon nästan med bävan upp till ett av porträtten med träansikten, som hängde på väggarna i hennes rum, liksom hon tiggt förlåtelse av matronan med sträng uppsyn, som stirrade tillbaka under ett slags blått karottlock, hon bar som huvudbonad.
— Alldenstund lady Marget dog för ungefär tvåhundra år sedan, bryr jag mig inte ett dyft om vad
