hon skulle säga, i all synnerhet som hon ser ut att ha varit en mycket trångbröstad, högfärdig människa. Men jag bryr mig rysligt mycket om vad miss Plenty Campbell säger, för hon är en mycket förståndig, ädelmodig, diskret och rar gammal dam, som inte skulle vilja göra en fluga för när, ännu mindre en god och trofast flicka, som varit som en syster för mig. Skulle hon?
— Jag kommer att göra min plikt, Rose, och väntar detsamma av andra. Säg ingenting mer nu! Jag måste begrunda saken, ty alltsammans har kommit så plötsligt.
Med dessa högtidliga ord tog hon sina nycklar och travade i väg, under det att niecen följde efter, osäker om huruvida hon gagnat eller skadat den sak, som låg henne så om hjärtat.
Hon kände sig betydligt uppmuntrad, då hon hörde Phebes röst från arbetsrummet, ty Rose var övertygad om att allt skulle vara gott och väl, om farbror Alec stod på deras sida. Men molnen skockade sig åter, när de kommo in för att äta frukost, ty Phebes tunga ögonlock och bleka kinder sågo icke uppmuntrande ut, under det att d:r Alec såg högtidlig ut som en domare. En otrevlig måltid, ehuru alla försökte uppföra sig som vanligt och pratade om den föregående kvällens tilldragelser med allt det intresse, de kunde uppbjuda. Men den forna friden var störd av ett ord, liksom en liten sten, kastad i en damm, sänder ut förrädiska krusningar över dess yta. Medan tant Plenty »begrundade saken», tycks hon även lägga an på att slå omkull allt, hon vidrörde; d:r Alec läste helt osällskapligt sin tidning; och Rose, som saltat i stället för sockrat sin gröt, åt den förstrött, med en känsla av att allt här i livet förlorat sin sötma; och efter att ha druckit en kopp te och smulat sönder en bulle ursäktade Phebe sig och lämnade bordet, fast besluten att icke bli ett tvisteämne inom denna familj.
Så fort dörren stängts efter henne, sköt Rose ifrån sig tallriken, gick fram till d:r Alec och kikade över kanten av hans tidning med så ängslig min, att han med ens lade den ifrån sig.
