hjärtade mannen med en suck, som det gjorde Rose gott att höra.
— Jag hoppas, att du inte tycker, att hon bör resa?
— Jag tror, att hon vill det.
— Vi får inte låta henne göra det.
— Vi har ingen rättighet att hålla henne kvar.
— O, farbror, visst har vi det! Vår Phebe, som vi alla älskar så högt!
— Du glömmer, att hon nu är kvinna och att vi inte har något att bestämma över henne. Det faktum att vi för många år sedan visat oss vänskapliga mot henne är ingen anledning för oss att nu göra våra välgärningar till en börda, utan vi måste låta henne behålla sin frihet, och om hon väljer att göra det trots Archie, måste vi låta henne resa.
Innan Rose hunnit svara, talade tant Plenty såsom den, som har auktoritet.
— Familjen måste rådgöra om saken och avgöra, vad som blir bäst för barnen, som naturligtvis kommer att ta reson och icke handlar överilat. Jag för min del är alldeles vimmelkantig men kommer inte att förbinda mig till något, förrän jag talat med Jessie och gossen.
— — —
Vid denna tidpunkt hade Archie haft anledning att upprepa Roses en gång i tiden uttalade önskan, att hon icke hade haft fullt så många tanter, ty dessa intresserade anförvanters tungor gingo mycket illa åt hans lilla roman och föranledde honom att längta efter en obebodd liten ö, där han kunnat gilja och vinna sin älskade i härligt lugn. Att ingenting i den vägen var möjligt, framgick mycket snart, alldenstund varje ord, som yttrades, endast styrkte Phebe i hennes föresats att bege sig av och visade Rose, hur hon misstagit sig, då hon trott, att hon skulle kunna förmå alla att tänka på samma sätt som hon.
Fördomar äro svåra att övervinna, och i likhet med de flesta kvinnor besutto de goda tanterna ett ganska rikligt förråd av den varan, så Rose kom underfund med att det var som att stöta huvudet mot en vägg, då hon försökte övertyga dem om att det var
