förståndigt av Archie att älska stackars Phebe. Hans mor, som hoppats att få Rose till dotter — icke med anledning av hennes förmögenhet, utan därför att hon höll mycket av henne — lade utan ett ord ifrån sig sin missräkning och välkomnade Phebe så vänligt hon förmådde för sin gosses skull. Men flickan insåg sanningen och höll allt ihärdigare fast vid sitt beslut, ehuru hon kände sig tacksam för de moderliga ord, som hade varit så ljuva, om endast verklig lycka ingivit dem.
Tant Jane kallade det »romantiskt nonsens» och tillrådde stränga mått och steg — »milt men fast, Jane». Tant Clara kände sig särdeles ängslig för »vad folk skulle säga», om en av »våra gossar» gifte sig med en flicka utan börd. Och tant Myra icke blott sekunderade hennes syn på saken genom att måla porträtt i de mörkaste färger av Phebes okända anförvanter, utan uttalade även hemska profetior om de avsigkomna stackare, som skulle dyka upp i stora skaror, så fort flickan gjort ett gott parti.
Dessa antydningar gjorde ett sådant djupt intryck på tant Plenty, att hon vände dövörat åt de välvilliga känslor, som hade sin hemvist i hennes bröst, tog sin tillflykt bakom »vår välsignade anfru, lady Marget» och vägrade att sanktionera varje förlovning, som kunde draga vanära över det obefläckade nan, som utgjorde hennes stolthet.
Så alltsammans slutade där det börjat; ty Archie vägrade att höra på någon annan än Phebe, och hon upprepade lika bestämt sitt »nej» och styrkte sig halvt omedvetet med hoppet, att försynen kanske skulle visa sig vänligare i sinom tid, då hon förvärvat ett namn.
Medan de andra pratat, hade hon varit i verksamhet, ty varje timme visade henne, att hennes instinkt varit sann, och stoltheten ville icke låta henne stanna, ehuru kärleken vältaligt pläderade för det. Så att efter en allt utom glad jul packade Phebe sina koffertar med rika gåvor från dem, som frikostigt skänkte henne allt utom det, hon önskade, och med fickan full med introduktionsbrev till personer, som kunde hjälpa henne att utföra sina planer, avreste
