— Ett utmärkt tillfälle! Hur tänker du fylla det gapande tomrummet?
— Genom att försöka vara lika osjälvisk, modig och god som hon är. Och Rose tryckte ömt brevet mot sitt bröst, ty Phebes styrka hade ingivit henne önskan att kunna lita lika mycket på sig själv. Jag tänker gripa mig an med att leva lika allvarligt som hon, ehuru jag tror, att det blir svårare för mig än för henne, för hon står ensam och har sin bana utstakad. Jag är ingenting annat än en helt vanlig flicka med en massa anförvanter, som ska rådfrågas för var gång jag blinkar, och en förfärlig förmögenhet, som hänger som en kvarnsten kring min hals och drar ner mig, om jag försöker flyga. Det är en svår kasus, farbror, och jag blir riktigt dyster i hågen, när jag tänker på den.
— Stackars hemsökta barn! Hur ska jag kunna bereda dig lättnad?
— Var snäll och skratta inte åt mig, för jag försöker verkligen att vara god. Först och främst måste du hjälpa mig med att vänja mig av med dåraaktiga nöjen och visa mig, hur jag ska sysselsätta mina tankar och min tid så, att jag inte går omkring och slöar och drömmer i stället för att utföra stora ting.
— Gott! Då börjar vi med ens. Följ med mig in till staden nu på morgonen och titta på dina hus. De står färdiga, och mrs Gardner har ett halvt dussin fattiga kvinnor, som väntar på att flytta in där, så fort du säger ett ord, svarade doktorn med ens.
— Jag ska säga det ordet i dag och göra det nya året till ett lyckligt sådant åtminstone för dessa stackars kvinnor. Jag är så ledsen över att det är mig omöjligt att följa med dig in till staden, men du vet ju, att jag måste hjälpa tant Plenty att ta emot. Jag måste göra det, för jag har på senaste tiden inte visat mig så älskvärd mot henne, som jag bort. Jag kunde verkligen inte förlåta henne, att hon tog parti mot Phebe.
— Hon gjorde, vad hon ansåg vara rätt, så vi får inte klandra henne. Jag tänker göra mina nyårsvisiter i dag, och eftersom mina vänner bor åt det hållet, ska jag hämta listan hos mrs Gardnar och be
