henne framföra en hälsning från miss Campbell till de stackars damerna, att deras nya hem står färdigt att ta emot dem. Ska jag göra det?
— Ja, farbror, men du ska ta åt dig all hedern därav, för jag hade aldrig kommit att tänka därpå, om du inte hade förelagt mig planen.
— Välsigna ditt lilla hjärta! Jag är bara ditt ombud och gör dig en eller annan gång ett förslag. Jag har ingenting annat än råd att ge, så dem slösar jag med vid varje tillfälle… Om du vill, ska jag lägga det där brevet på posten, för jag tycker om en promenad på morgonen.
Men Rose höll fast sitt brev och sade, halvt småleende, halvt blygt:
— Nej tack, farbror. Archie tycker om att göra det, och han underlåter aldrig att komma hit och hämta allt, jag skriver. I gengäld får han ta en titt i Phebes brev, och jag muntrar upp honom litet, ty fast han ingenting säger, så har han det svårt nu, stackars gosse!
— Hur många brev på fem dagar?
— Fyra till mig — hon skriver inte till honom.
— Än så länge. Nåja, du visar ju honom hennes, så det är all right, och ni är ett sällskap sentimentala barnungar! Och doktorn gick sin väg med en uppsyn, som förrådde, att han njöt lika mycket av sentimentalitet som någon av dem.
Gamla miss Campbell var lika allmänt omtyckt som unga miss Campbell, så en ström av svarta rockar och vita handskar flödade in i och ut ur det gamla huset så gott som hela dagen. Klanen kom i spridd ordning för att uppvakta miss Plenty och önska »vår kusin» gott nytt år. Archie kom först, sorgsen men beslutsam, och avlägsnade sig med Phebes brev i vänstra bröstfickan. Han hade knappast gått, förrän Will och Geordie marscherade in, kännande sig mycket viktiga, enär detta var den första nyårsvisit, de någonsin avlagt. De stannade inte länge, ty de ämnade avlägga besök hos varenda vän, de hade.
— Här kommer det andra paret — Steve i full ståt och med en stor bukett åt Kitty — och stackars Mac, som ser ut som en gentleman men känner sig
