skulle brista, om vi inte drucke hennes skål på det goda, gamla sättet. Men var inte orolig, ty jag har ett starkt huvud, och det är tur, för jag kommer att behöva det, innan jag blir färdig, skrattade Charlie, i det han visade henne en lång lista, innan han vände sig om för att smickra den gamla damen med alla möjliga slags komplimanger, då de skålade.
Rose kände sig orolig, ty om han drack en välgångsskål för ägaren av alla dessa namn, skulle han verkligen behöva ett mycket starkt huvud. Det var svårt för henne att då och där säga något, utan att visa tant Plenty vanvördnad, men hon längtade efter att få påminna kusinen om det exempel, hon försökte ge honom i detta hänseende, ty Rose smakade aldrig vin, och det visste gossarna. Hon satt och vred med tankfull min på armbandet med dess förgätmigejer av turkoser, då givaren kom tillbaka, alltjämt sprudlande av munterhet.
— Du kära lilla helgon, du ser ut, som om du skulle vilja krossa alla punschbålar i staden och bevara oss unga glada laxar från morgondagens huvudvärk.
— Det skulle jag, ty jag är rädd för att en sådan huvudvärk vanligtvis slutar med hjärtevärk. Kära Charlie, var inte ond på mig, men du vet bättre än jag, att det här är en farlig dag för sådana som du — så var försiktig för min skull, tillade hon med en ovanlig underton av ömhet.
Charlie såg denna nya ömhet i de ögon, som aldrig betraktade honom ovänligt, och inbillade sig, att den betydde mer, än den i verkligheten gjorde, och med en plötslig eldighet i tonfallet svarade han hastigt:
— Min älskling, det skall jag!
Den rodnad, som stigit upp i hans ansikte, återspeglades i hennes, ty i detta ögonblick föreföll det henne möjligt att älska denne kusin, som behövde ett sådant hjälpande inflytande för att det skulle bli en ädel man av honom. Den tanken kom och gick som en blixt, men kom hennes hjärta att klappa fortare, som om den gamla tillgivenheten legat och skälvt vid övergången till en varmare känsla och lämnat kvar hos
