omöjligt? Och Mac framställde frågan i så allvarlig ton, att alla smålogo.
— Nej, visst intet! Du kommer att bli en sannskyldig Douglas, öm och trofast, svarade Rose, undrande vilken besynnerlig fråga som skulle komma härnäst.
— Tack! Saken är den, att jag på senaste tiden varit så mycket tillsammans med Archie, att jag blivit intresserad av ämnet och naturligt nog önskar utforska det, såsom varje förnuftig karl önskar förr eller senare. Det är allt. Nu är jag färdig, Steve. Och Mac reste sig upp, som om lektionen varit slut.
— Mitt kära barn, den gossen är antingen en idiot eller ett snille, och jag skulle gärna vilja veta, vilketdera det är, sade tant Plenty.
— Det kommer tiden att utvisa, men jag för min del är böjd för att tro, att han ingalunda är någon idiot, svarade flickan.
Just då anlände tant Jessie för att hjälpa dem ta emot jämte Jamie, som skulle göra sig nyttig i allmänhet — vilket han med ens började göra genom att slå sina lovar kring bordet, liksom en fluga kring en honungsburk, när han inte tryckte näsan mot en fönsterruta för att tillkännagiva: Här kommer en karl till uppför allén!
Härnäst anlände Charlie vid ett riktigt solskenshumör, ty allt, som stötte på festlighet, var hans förtjusning, och vid denna sinnesstämning var prinsen oemotståndlig. Han hade med sig ett vackert armband åt Rose och fick nådig tillåtelse att knäppa det på hennes arm, medan hon milt förebrådde honom hans extravagans.
— Jag följer bara ditt exempel, för som du vet: »Ingenting är för gott för dem, vi älska, och att giva är det bästa man kan göra», svarade han, i det han citerade hennes egna ord.
— Jag önskar, att du ville följa mitt exempel i fråga om annat än det här, sade Rose allvarligt, och samtidigt ropade tant Plenty till honom, att han måste komma och prova, om punschen var, som den skulle vara.
— Måste följa gamla sedvänjor. Lilla tants hjärta
