en trevlig liten supé på klubben. Randal kan inte sjunga mer än en kråka, men jag lämnade honom med ett upp- och nedvänd champagneglas, i det han försökte sjunga mitt gamla favoritnummer för dem »Det är bättre att skratta än att sucka». Och Charlie stämde med sina lungors hela styrka upp denna backanaliska melodi.
— Hysj! Du väcker tant, utbrast Rose i så befallande ton, att han tystnade mitt i en roulade och stirrade på henne med uttryckslös min, i det han sade:
— Ja' ville bara visa dig, hur det ska göras. Var inte ond, käraste — se på mig så, som du gjorde i morse, och jag svär att aldrig mer ta en ton till, om du inte vill det Jag är bara litet glad — vi drack din skål ordentligt, och de gratulerade mig allesammans. Ja' sa' åt dem, att de inte var eklaterat ännu. Men vänta — de va' inte min mening att tala om de'. Hur ja' bär mig åt, så råkar ja' alltid illa ut — men du förlåter mig på det allra älskligaste sätt. Gör det nu och var inte ond, lilla älskling. Och han närmade sig henne med en plötslig iver, som kom henne att rygga tillbaka.
— Det får vi talas vid om i morgon. Det är mycket sent, så gå nu, innan farbror kommer, sade hon.
— Ja, ja' går nu — du ä' trött — ja' ska göra de' all right i morgon. Och han närmade sig dörren med ostadiga steg, som skulle ha förrått den skamliga sanningen, om icke hans ord redan gjort det. Men innan han var framme vid den, stannade han vid bullret av vagnshjul, lutade sig mot väggen och lyssnade med både förtretad och road min. Brutus har skenat — nu ä' ja' i klämman. Kan inte gå hem, när ja' känner mig så yr i huvudet. De ä' förkylning, Rose, ingenting annat. Hör du — låt en av karlarna därute ta mig under armen — tjänar ingenting till att följa efter djuret. Men va' mor ska bli förskräckt, när han kommer hem ensam! Och upprepande sitt ihåliga skratt, famlade han efter dörrvredet.
— Nej, nej, låt dem inte se dig! Låt ingen se dig! Stanna här, tills farbror kommer, så tar han
