vårt tidehvarfs krig utbredt; af det barbari, det förtryck, som de hotat att utbreda öfver Europa. Den Hjelte, som nu mera icke har någon höjd af krigsära att eftersträfva, den Människovän, som för 8 år sedan vid Lübeck, ensam af anförare, icke hvilade efter mödorna och striden, förr än han med sin befallande röst och sitt svärd hejdat plundringen och våldtägten, den Man, som då med tårar i ögonen sade åt bedjande Qvinnor och Barn: ”jag kommer ej att göra Er godt, men att hindra det mesta onda att ske”; denne Hjelte, denne Människovän, denne Ädle Man hatar krig och älskar fred, lika säkert, som hans ära endast genom fredliga Storverk kan vidare förhöjas. Hvarföre lemnade han en angenäm och ärorik lefnad under en blidare himmel, för att emottaga kallelsen till ett upphöjdt men mödosamt Värf i Norden? Kände han ej Sveriges dåvarande tillstånd, upptäckte icke hans skarpa blick alla de svårigheter, alla de vådor, som, oaktadt Svenska Nationens tillgifvenhet, skulle möta honom i detta nya kall? Kunde hans afsigt härvid vara någon annan, än den, att undandraga sig
