förbindelserna att vidare kriga mot mänsklighetens sanna interessen; än den, att ifrån det enda land i Europa, som ännu bevarade frihet och fred, kunna yrka Folkslagens rätt dertill? Med hvilken vishet har han ej utfört denna ädla afsigt? Huru har han ej under det nuvarande kriget med en outtröttlig verksamhet uppoffrat sitt eget lugn för att, genom vidden och hastigheten af sina företag, bespara människoblod? Hvilken anförare har segrat såsom han, och hvilkens segrar hafva kostat mindre tårar? Sjelf främst i faran, har han användt den enda strängheten af sina befallningar för att återhålla Svenska härens stridslust, när, efter hans djupa plan, denna här blott behöft röras för att verka. — Vi hafva fört många lyckliga och olyckliga krig, men intet som varit mindre förödande än detta ärofulla. Vår infödde för detta Konung, Gustaf Adolph, nära blodsförvandt och, som det synes, ännu närmare Själsförvandt till Norriges sjelfutropade Regent, uppoffrade, genom dåraktig öfverspänning och sorglös vanvårdnad af sitt Lands stridskrafter, omkring 100,000 Svenska ynglingar och män för att förlora
