Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Här återta vi nu vårt vad i allas åsyn», förklarar Falk, »så ingen kan skylla på oss. En annan sak är om de täflande komma att afstå — det är deras sak!»

Allas blickar riktas nu på de täflande, som stå emot hvarandra, bägge omgifna af sina kamrater.

»Den här gossen är inte rädd för drunknade och ämnar inte drunkna själf heller; visst kommer han att våga!» ropar öfvermodigt den ene af dem, en ung man i eldröd rock.

»Drag ni er tillbaka!» säger Moisio till Olof. »— — — inte bryr han sig sedan om att försöka ensam. Ni vet ju också själf att ingen ännu kommit lefvande utför den här forsen, och det lönar sig inte heller att försöka.»

Olof granskar eftertänksamt forsen. De kringstående vänta i spänning.

»Ni har rätt, det medger jag inför alla», säger han slutligen. »Men med den saken är det nu så bestämdt, att här i dag skall vågas något som inte hvem som helst vågar — därför kan jag ej dra mig tillbaka», fortfor han med så hög och tydlig röst att alla på bron höra det.

Utan att säga ett ord drar sig Moisio tillbaka.

»Hvem skall försöka först?» frågar Falk.

»Jag hade tänkt att jag skulle försöka», säger rödrocken.

»Gärna för mig!» instämmer Olof.

»Ställ då åtminstone några karlar för att för alla händelser passa på där borta på andra stranden!» säger Moisio till förmännen.

»Behöfs inte för min skulll» ropar rödrocken spotskt. »Ifall inte grannen här behöfver bli uppfiskad?»