»Men hvad är det Moisiogubben så bestyrsam klifver fram till förmännen?»
Förmännen stå midt på bron. Den ene, Falk, lutar sig mot bröstvärnet, bolmar på sin långa, tofsprydda pipa, röker och myser. Den andre kallas Väntti — en man lik en tjärgubbe, alltid bredbent med händerna i byxfickorna, blossande på en cigarr. Och stolt är denne gubbe, stolt öfver sitt karelska tungomål och ännu stoltare öfver sina hemländska pjäxstöflar, sina egendomliga kroksnablade skodon, hvilkas skaft räcka ända till höfterna — hela mannens nedre del är endast pjäxstöflar.
»Jag har hört att den här tillställningen har sitt upphof i ett vad mellan förmännen», säger Moisio med eftertryck. »Och jag ville råda er att genast låta vadet gå tillbaka. Under min tid har forsen redan kräft fem människolif, och jag tycker det kan vara nog för den här byn.»
»Nej, lugna er nu, Moisio!» säger Väntti, tar cigarren ur munnen och sprutar en smal stråle ur ena mungipan. »Inte är här fråga om något människolif — en liten rolighet för byborna är hvad vi tänkt ställa till.»
»Ni må ha tänkt hvad ni vill», fortsätter Moisio barskt, »jag säger bara här i allas närvaro, att om någon olycka inträffar, så kommer jag som byålderman att dra er inför rätta för att ni ha slagit vad om människolif.»
»Moisio har alldeles rätt!» ropas från flere håll.
Förmännen vända sig till hvarandra och börja en hviskande rådplägning.
»Nå, låt gå då!» säger Väntti efter en stund och räcker Falk handen.
— 102 —
