Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stiger med händerna i sidorna ett par steg baklänges — och börjar ett spefullt »fader vår».

»Ha ni sett en sådan förr gossar?» frågar någon af rödrockens anhängare på bron.

»Nej, aldrig! Se på, se på bara!»

»Sluta upp med det där — inte passar »fader vår» för sådant!» säger en allvarlig röst på bron.

»Hvad fan angår det dig om jag sjunger eller ber!» ropar rödrocken. Han slutar ändå och lösgör sin stake — han nalkas bron.

Redan slukas stocken af den vreda strömmen, och vattnet spolar öfver mannens stöflar. Men han står säker.

Farten ökas, stammen försvinner i en öfverbrytande skumhvirfvel — på bron vågar man knappt andas.

Stocken flyter åter upp. Bakändan får en kraftig sidostöt af strömvågen, som en fiskstjärt svänger den lätta stocken åt sidan, styrmannen vacklar, svänger ett tag med staken och står åter säker på sin stock.

Ett lättnadens andetag på bron.

»Tral-lala-lalla!» gnolar rödrocken och tar ett par balanserande danssteg.

»Den är inte någon gårdagspilt!» ropas det från bron.

Några titta efter Olof: hur känns det när man rosar medtäflaren?

Men han låtsas om intet, fäster blott sitt öga uppmärksamt på hvirflarna. Hans ansiktsuttryck är spändt af väntan.

I detsamma stöter stocken mot en undervattenssten och stötes med brak tillbaka. Snabba, sviktande språngsteg… staken slår plaskande ner i skummet,

— 106 —