gestalten försvann i vågorna, sam uppåt och gömde sig i vassen.
Med ögonen fästa på klädbyltet på stranden och ett vekt leende på läpparna simmade ynglingen uppför strömmen. Han tog byltet, band sin lifrem omkring det och fastgjorde det ofvanpå sina egna kläder.
Det var ett helt lass, som höjde sig högt öfver hans hufvud.
»De äro nog i gott förvar, bara jag inte fjäskar!» försäkrade ynglingen.
Med långsamma, kraftiga simtag begaf han sig af mot andra stranden.
Betraktande honom dröjde flickan orörlig kvar i strandvassen.
»Hvad han är sällsam, kraftfull och djärf!» tänkte flickan. »Floden hindrar honom ej, vattnet skiljer oss ej, allt böjer han till lydnad. Med en sådan man fruktar man intet!»
»Det är hennes kläder!» tänkte ynglingen. »Och det är jag som bär dem.»
Ynglingen nådde stranden, lösgjorde flickans klädbylte. och kastade det varsamt i land. Därpå simmade han litet längre ned och slängde sina egna kläder på stranden.
»Är du kvar därborta ännu?» ropade han öfver till flickan — ehuru han hela tiden hoppats att så skulle vara fallet.
»Ja», svarade flickan. »Jag kom inte ihåg att ge mig af — det var så roligt att se dig simma.»
»Skall jag kanske komma och möta dig — det skulle kanhända kännas säkrare…?»
»Ja, det skulle det», svarade flickan.
— 128 —
