Nu blygdes hon ej alls mera, ehuru ynglingen såg rakt på henne. Hon erfor den hemliga glädje som griper människan, då hon öfverskridande hvardagslifvets gränser inträder i äfventyrets sagovärld, där allt är heligt och tillåtet och där känslan af att vara två som vandra sina egna, hemliga stigar, är lik en renande, sammansmältande låga.
Ynglingen simmade raskt mot flickan.
»Du liknar en sjöjungfru i vassen!» utropade han hänförd och afbröt simningen.
»Och du necken på böljan!» svarade flickan med glädjestrålande ögon i det hon simmade ut från stranden.
»Du simmar ju bra, sjöjungfru!» sade ynglingen. Bredvid hvarandra sträfvade de nu mot andra stranden.
Vattnet porlade sakta; då och då höjdes flickans hvita skuldror upp ur böljorna och hennes långa fläta buktade öfver vattenspegeln, hvilken lyste som blankt guld i aftonsolen.
»Hvad det är vackert!» utropade ynglingen. »Aldrig i mitt lif har jag sett något så vackert!»
»Inte jag heller», svarade flickan rörd.
»Och inte vi heller!» logo träden på stranden.
»Och inte heller vi!» nickade solvändorna på den motsatta strandbrinken.
»Det är som att simma i glömskans flod», fortsatte ynglingen. »Där försvinner allt förflutet, allt dåligt och bittert aftvås och vi bli delar af samma sköna skapelse som jublar omkring oss.»
»Så känner jag det också», svarade flickan med stigande rörelse.
De anlände långsamt till stranden.
