Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Hvad den ändå var smal!» sade ynglingen och skildes med saknad från flickan för att uppsöka sina egna kläder.

Han klädde sig brådskande och skyndade till henne.

»Får jag vrida vattnet ur din fläta?» frågade han ömt.

Flickan biföll med ögonen. Som silfverdroppar rann vattnet mellan ynglingens fingrar.

»Och måste vi då skiljas nu?» sade Olof darrande af sinnesrörelse… »Jag vill följa dig till landsvägen.»

Ännu en gång kastade han en saknadens blick nedåt floden — liksom för att för evigt inskärpa dess bild i sitt minne.

Tigande gingo de upp till landsvägen och stannade där.

»Ack, ack, hvad det är svårt för mig att skiljas från dig!» utropade ynglingen fattande båda hennes händer.

»Och ännu svårare är det för mig!» kunde flickan med möda framhviska.

»Skall du väl någonsin gå ur mitt minne — du och denna afton?»

Flickans ögonlock skälfde, hastigt böjde hon ned hufvudet.

»Kyllikki!» sade ynglingen med förtviflan i rösten »Dölj inte dina ögon för mig] — Kyllikki…?» sade han ånyo med hopp och tvekan i blicken — han lösgjorde sakta sina händer och lade dem liksom frågande kring hennes lif.

Flickans kropp darrade — hennes händer lades på ynglingens axlar och slingrades långsamt kring hans hals.


— 130 —