13. STOCKELDEN VID NEITOKALLIO.
En mil strid, nästan rakt flytande ström. En mil jämna, skogkransade ängar på båda stränderna.
Det är en stolt och tjusande anblick — tjusande vid hvarje årstid. Om hösten brusar den uppsvällda floden lik ett öfverflödande ymnighetshorn, om vintern köra stadsresandena i kapp på isen, om våren kommer öfversvämningen på strandängarna landtmannen att tänka på faraonernas land, och om sommaren drömmer slåtterfolket vid syrsornas sång och det nyslagna höets doft om paradiset, där människan ännu förunnas att tillbringa några dagar om året.
En mil ström, en mil äng — men på ett ställe stå två klippor på vakt öfver ängarna.
Den ena står alldeles invid floden med foten i det svala vattnet och betraktar drömmande sin granne på andra sidan. Neitokallio kallas drömmaren.
Den andra är kallare och stoltare. Den har dragit sig tillbaka ett stycke från stranden, håller hufvudet barskt upplyft och blickar genom höga talltoppar utöfver slätten. Välimäki kallas den stolta.
— 132 —
