I Välimäki-sluttningen flämtade en röd lägereld. Omkring elden tillbragte stockflottarne midnattsstunden — en del liggande utsträckta med vägkostränseln under hufvudet, andra stödda mot hvarandra. Blå rökmoln uppstego från pipsnuggorna.
Den röda stockelden glödde och glödde och flammade ibland upp i ljusan låga, färgande sluttningens furustammar med blod och kastande hemlighetsfulla reflexer ut öfver flodens mörka vatten. Tysta sögo männen på sina snuggor.
»Se dit upp på klippan, gossar!» utropade slutligen någon i hopen. »Det ser alldeles ut som om hon också nu skulle sitta där och se ned i floden.»
Flere hufvuden höjdes på en gång.
»Men kanhända sitter där också någon… ?»
»Nej, det är nog bara en enbuske. Men just på samma ställe lär också den där fröken ha suttit.»
»Jaså det är alltså en sägen… ?» frågar någon gröngöling, som första gången är med på färden utför Nuolijoki.
»Så, tror han det? — är du väl den enda främlingen i Jerusalem?» utropar en äldre man. »Nog vet Antti här att det inte är någon sägen. Och inte är det heller all världens tid sedan det hände.»
»För jämnt fjorton år sedan var det», säger Antti och knackar askan ur sin pipa. »Jag minns det så tydligt som om det varit i går. Jojo, allt får man se här i världen!»
»Såg ni det riktigt själf då?»
»Det gjorde jag nog, och såg det så att jag inte ännu kunnat få det ansiktet ur mitt minne — och jag lär väl aldrig kunna glömma det. Där på klippan
