Ynglingen kände sig brydd, utan att veta hvarför.
»Så talar skogen», sade han liksom urskuldande, »men nu skall du komma i mitt slott, ända in.»
De gingo fram till midten af röjningen.
»Har du fällt alla de här tråden alldeles ensam?»
En varm blick fästes på ynglingens solbrända hals och kraftfulla skuldror:
»Hvad du är stark!
Ynglingen påskyndade sina steg.
»Ser du nu äro vi inne i slottet! Och här är högsätet — är det inte ståtligt? Och det här är sidobänken. Gästen får alltid sitta i högsätet.»
»Och husbonden då…?» skrattade flickan.
»Naturligtvis på sidobänken!»
De sågo leende på hvarandra. Sedan satte de sig emot hvarandra vid vinkeln af två öfver hvarandra fällda trän.
»Och är här inte litet smyckadt — med gröna grenar och röda granblommor?»
»Jo visst, det här är ett riktigt slott! Det är nu två år sedan vi sist talades vid — och nu råkas vi i ett slott.»
»Ja, vi ha verkligen inte råkats ofta», sade ynglingen med en skiftning af ljuf hågkomst i rösten — »vi som förr brukade vara tillsammans somrarna igenom. Kommer du ihåg hur du var »värdinna»? Och du hade tjugufem mjölkkor i ladugården och visst lika många får som Jakob i slutet af sitt sista tjänsteår?»
O, jag minns, jag minns!» Flickans blå blick strålade, och tvenne klingande skratt ekade i kapp uppför höjdens sluttning.
