Skogen vaknade ur sina drömmar och lutade sig fram för att lyssna till berättelsen om människobarnnens lekar.
»Och minns du det stora snöbollskriget på hemvägen från skolan? Hur ditt hår och din fläta voro som en enda snöklump, och hur jag sedan löste det, minns du — och jag flätade om det midt på landsvägen, minns du det?»
»Och du flätade det alldeles på tok, så att alla skrattade!»
Träden blinkade åt hvarandra: sådant hade de aldrig förr hört.
»Och skriftskoletiden sedan!» sade flickan med värme. »Aldrig glömmer jag de vackra sommardagarna, kyrkbackens skuggiga björkar och…»
Träden nickade åt hvarandra. De hade förut endast hört klockringningen och klippans gamla furas funderingar öfver det korsprydda huset — nu fingo de höra människorna själfva berätta hvad därborta försiggick.
…»Och sedan dess har du vuxit upp till en så där stor flicka! Det känns så egendomligt, som om du vore densamma och ändå inte densamma.»
»Och du då?» I flickans blå blick lekte sommarlundens milda värme: »En sådan lång skogshuggare!»
Samtalet afstannade.
Träden lyssnade andlöst.
I ynglingens bröst rörde sig en varm våg. Den sköljde som en sommarbölja mot orörda stränders sand.
Flickans hufvudduk hade glidit ned till marken. Ynglingen lutade sig ned och räckte den åt henne. Genom den tunna duken vidrörde deras fingrar hvar-
— 12 —
