Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den unge mannen teg ett ögonblick.

»Kanhända finns det mycket att berätta om mig», sade han därpå med sorgbunden röst.

»Men säg mig du, Lifstråd, skulle du inte kunna älska mig fullt och helt, om du visste att jag någon gång älskat en annan?»

»Nej, nej — jag menade inte så», sade flickan sakta smekande hans knän. »Jag tänkte inte på mig själf…»

»Utan på…?»

Ett ögonblick sågo de tigande på hvarandra.

»Ja, jag förstår dig nog — din blick säger mig allt!»

Han strök smekande och lugnande sin hand öfver flickans hufvud, som hvilade mot kans knä:

»Lifvet är så underligt. Och människan själf är den underbaraste af alla gåtor. Jag har älskat, men nu känner jag mig lik en, som endast drömt om sällsamma äfventyr.»

»Men har du då älskat dem riktigt på allvar… jag menar: har du gifvit allt hvad du ägde — och kan man ge det mer än en gång i sitt lif?»

Det ljöd sakta, men så spändt och skälfvande, att den unge mannen förblef ordlöst stirrande framför sig.

»Hvem kan väl bli klok på det!» sade han efter en stund. »Jag trodde mig ha fått allt och gifvit allt — att jag var fattig som den uslaste tiggare. Men så kom du i min väg, så olik de andra, så rik på dolda skatter, att ingen förr skänkt mig något sådant. Och nu känner jag mig rik, ung och obefläckad, som om jag först nu skulle stiga öfver lifvets tröskel.»

»Ja — ja, rik är du, rik som en furste… och jag är din ringaste slafvinna, som sitter vid dina fötter.

— 154 —