Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


16. LIFSTRÅDEN.

»Och vore jag diktare, skulle jag sjunga en sång — en djup, en sällsam och skimrande sång.

Och kunde jag stränga den skälfvande kantele, så skulle jag ackompanjera min sång med den.

Jag skulle sjunga om dig och kärleken. Om Lifstråden med snöhvita blommor. Ty en lifstråd är du, min älskade — vacker och vän är du som den, öm och kär som lifstråden vid fönsterposten, och bottenlöst djup som lifvet själft!»

»Men du sjunger ju, Olof, ty ditt tal är som sång och dikt», svarade den unga, späda flickan med sälla blickar. »Sjung mera för mig — jag begär ej mer än att få sitta så här vid dina fötter och lyssna till din sång.»

»Ack, om du alltid kunde bli sittande så! — Var det inte underligt att jag skulle möta dig, Lifstråd — jag som redan trodde mig öfverallt finna blott höstens unkna, gula blad?»

»Höstens gula blad…?» sade flickan med en skygg fråga i blicken.

— »Olof, du får inte bli ledsen på mig… säg, har du älskat också andra — det berättas så mycket om dig?»


153