Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Lampan var tänd och en liten brasa flämtade på härden.

Flickan satt som vanligt på golfvet och höll sin älskades fötter i sin famn — inlindade i hennes förkläde, som om de tillhört henne.

»Arbeta du bara, jag vill inte störa dig», sade flickan. Jag skall bara sitta här och värma dina fötter och se på dig.»

Olof kastade en snabb, varm blick på henne och fortsatte sitt arbete.

»Hör du, Olof!» sade flickan om en stund. »Hvad skall jag sedan hålla i famnen, när du är borta…?»

Hon såg rådlös, liksom sökande hjälp, på sin älskade.

Den unge mannen gjorde en otålig rörelse, liksom om han skrifvit en orätt siffra, som var svår att få bort.

»Ingenting naturligtvis!» sade han efter en stund med en röst som ville vara lätt och skämtsam. »Inte hade du ju någonting förr heller.»

»Det var förr, det — men nu måste jag ha någonting!»

Flickans röst skälfde så underligt, att den unge mannen lät pennan falla på bordet och tigande stirrade in i brasan. Det var som att tala med ett barn — ett djupt, underbart barn, hvilket förstod och kände mera än mången fullvuxen. Men som ändå skulle förbli ett barn, hvilket nu började göra envisa, barnsliga frågor, på hvilka en fullvuxen hade svårt att svara utan att såra barnet.

Flickan såg länge och forskande på honom.

»Var inte ledsen, Olof», sade hon varmt, »jag är så barnslig. Arbeta vidare bara, gör det nu! Annars gör du mig så ledsen.»


— 158 —