»Hvad du är finkänslig!» sade den unge mannen och tryckte rörd hennes hand. »Jag skall nog en annan gång tala med dig om saken, senare — du förstår ju?»
»Ja — en annan gång. Tänk inte mera på det.»
Men ordens ihåliga klang ekade i Olofs öron — det var som skulle han ha sagt dem endast för att säga något, för att trösta ett barn. Han fattade åter pennan, men fortsatte icke arbetet, utan satt och ritade tankspridd kvadrater och frågetecken i uppteckningsbokens marginal.
Flickan flyttade sig närmare, lutade sin kind mot hans knä och tillslöt sina ögon. Men hennes tanke arbetade rastlöst, och det plötsliga infallets eld brann i hennes blick, då hon lyfte upp sitt hufvud.
»Olof!» sade hon ifrigt. »Har du mycket brådtom?»
»Nej — än sedan då?» Han förstod af rösten att hon hade något särskildt att säga.
»Jag kom just ihåg en gammal saga, och jag skulle så gärna berätta den för dig nu genast.»
»Ack, berätta, berätta!» utropade Olof med en känsla af lättnad. »Du är också den enda flicka jag sett, som kan berätta sagor och diktar dem själf.»
»Den här har jag inte hittat på själf, jag har hört den af andra», försäkrade flickan. »Nå, hur börjar den?» frågade Olof lifligt och fattade båda hennes händer. »Det var en gång… inte sant?»
»Just så, just med dessa ord. Det var en gång en gosse och en flicka. Och de älskade hvarandra; i synnerhet älskade flickan så att det inte kan med ord beskrifvas.»
