Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, för dig är det ju taget, för dig och ingen annan…!»

Men orden brusto — det var som om det plötsligt hade runnit sand i hans ådror. Med darrande händer uppsökte han porträttet och sjönk sedan som bedröfvad ned på sin plats.

Med stjärnstrålande ögon, förklarad af lycka, betraktade flickan honom.

Olof uthärdade ej hennes blick, han lät hufvudet sjunka: »Hvad går åt mig? Hvarför bedrar jag både henne och mig själf. Hvarför bjuder jag tiggarens smulor åt den som borde få allt?»

Men fiickan satt fortfarande med porträttet i handen och betraktade med strålande ögon ömsom bilden, ömsom Olof.

»Det är verkligen du», sade hon slutligen, vidrörande bilden med sina läppar, och lade in den i fodralet. Fodralet försvann i hennes barm.

»Och nu begär jag ingenting mera, utan skall tacka dig hela mitt lif. Du är borta och ändå hos mig. Jag skall tala med dig om kvällen då jag lägger mig, och den första jag ser om morgonen skall vara du — jag skall hviska med dig som förr. Och när jag blir begrafven, skall du begrafvas med mig.»

En djup rörelse hade fått makt med Olof — det var som om något hade sönderslitits i hans inre. Han såg på flickans ansikte. Hvad det var helt, rent och heligt! Hvarför kunde inte han själf vara dylik? Hvad hade då egentligen händt honom?

Han skulle ha velat kasta sig på golfvet bredvid flickan och säga henne allt — och därmed åter bli ung, ren och hel, känna såsom de andra kände. Men

— 165 —