Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


han kunde det ej — »din vårmånad är för alltid förgången!» ropade en isande fläkt inom honom. Och då flickan slog sina armar kring hans knän, vågade han knappast luta sig ned öfver henne och trycka sina förståelsetiggande läppar på hennes panna, nära hårfästet.

Heta droppar började falla på hans knän, heta droppar började falla på flickans hår. Ur djupa, skälfvande källor vällde de fram — men ur skilda, olika källor, och i olika faror runno de bort.




— 166 —