andra. En het skälfning genomilade ynglingens hela kropp. Plötsligt fattade han flickans båda händer och såg henne eldigt in i ögonen.
»Annikki!» hviskade han. Han ville säga det som brusade i hans blod, men kunde blott ånyo frågande framstöta: »Annikki?»
En skär rodnad hade uppstigit på flickans kinder, men hennes blick hvilade lugn och öppen på ynglingen. — En varm handtryckning var svaret.
»Mer än om någon annan i världen…?» fortsatte ynglingen häftigt.
Än ny tryckning, fastare än den förra.
Ynglingen gladdes, men kände sig allt ännu orolig och förvirrad. Han skulle ha velat säga någonting — varmt och sjudande. Eller göra något — kasta sig på marken framför henne och slingra sina armar kring hennes knän… hvad som helst. Men han vågade ej.
Då föll hans blick på en af grantopparna där bredvid dem. Han lösgjorde sin ena hand och bröt en liten, eldröd blomklase.
»Vill du inte ta den här — till minne af att du besökt Tapios borg?»
»Olofsborg!» skrattade flickan.
Det var ett befriande ord. De sågo leende på hvarandra och skrattade så att det ekade i skogen.
Ynglingen flyttade sig bredvid flickan och började fästa granklasen vid hennes barm. Men då han lutade sig fram, snuddade hans hår vid flickans lockar. Först kändes det som en ljuf, hemlig smekning, som han icke ens själf vågade tro på, men sedan gick det som en het luftström igenom honom och stannade som brännande
