Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Är det möjligt?» utropade han och kände sitt blod isas.

»Är det underligt?» svarade spegeln lugnt och kallt.

Mannen i spegeln fortfor att stirra med sina mörka fåror. »Hvar har jag då fått dem?» utropade Olof ångestfullt.

»Det borde du veta utan att fråga!» svarade spegeln. »Nu har du ditt ”märke” — utan att du bedt därom.»

Mannen i spegeln stirrade, de mörka fårorna fortforo att stirra. Han hade velat vända bort hufvudet eller sluta ögonen, men han kunde det icke. Ty det var som om bakom honom stått en stor, sträng man, hvilken med en höjd piske i handen befallde: »se dit!»

Och han såg dit.

»Betrakta dig nogare, så att du lär känna dig bättre!» ropade mannen med piskan. »Se på de inre vinklarna af dina märken — hvad ser du där?»

Olof såg. En mängd fina, slappa streck och linjer — en del djupare, en del grundare, några raka och tydliga, andra otydliga!» Kallsvetten bröt fram på hans panna.

»Räkna dem!» ropade mannen bakom honom.

»Omöjligt — de äro så otydliga!»

»Det vet jag nog», sade mannen med piskan nästan hånfullt, »men räkna dem ändå!»

»Olof lutade sig fram och försökte räkna.

»Nå, huru många äro de?»

Intet svar.


— 168 —