Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Huru många äro de?» ljöd det som en åskknall, Olof tyckte sig höra piskan hvina öfver sitt hufvud.

»Omkring nio eller tio», svarade han.

»De äro nog flere! Och vill du nu veta hvad de betyda?»

»Nej!»

»Det kan jag nog tro, men jag skall säga dig det ändå, så att ingenting blir bortglömdt! — Den första?»

»Jag vet inte.»

»Du vet nog: Lågande ögon!»

Det var som ett piskrapp, som tvingade honom att ofrivilligt böja sitt hufvud — och så föllo rappen tätt på hvarandra:

»En smidig midja och snärjande lockar! — Tårar och tomma löften! — Skönhetstörst! — Bedrägligt broderskap! — Själfviskhet och eröfringslystnad! — Döende barndomsröster! — Drömlif och själfbedrägeri…!»

»Nog nu!»

»Inte ännu, det finns »med mera», »med mera», som du knappast kommer ihåg.»

»Plåga mig inte längre!» ropade Olof liksom hotande.

»Det är du själf, som plågar dig!» Se nogare efter: »med mera», »med mera»…»

»Plåga mig inte!» röt Olof som ett såradt vilddjur, ryckte spegeln till sig och slungade den mot ugnen. så att skärfvorna klingande flögo utöfver golfvet.

Han hade sprungit upp. Hans blod sjöd, och hans ögon brunno med en mörk och hotfull låga.


— 169 —