Den här sidan har korrekturlästs
»Och med värdinnan är det också dåligt», fortsatte gossen ifrigt. »Hon ligger nu alldeles på sitt yttersta.»
Vandraren kände sitt bröst ångestfullt sammansnöras.
»Så att där nu egentligen hvarken finns husbonde eller värdinna…»
Vandraren ville stiga upp, men fruktade att benen skulle svika honom.
»Det sägs att den son, som var ämnad till husbonde, är borta någonstans… och har inte kommit tillbaka.»
Vandraren reste sig upp och satte sig i rörelse.
»Adjö med dig, pojke!»
»Adjö!» ljöd det förvånade svaret från vägkanten.
Och vallgossen stod kvar och stirrade efter den långsamt bortgående vandraren, hvars tunga steg ljödo likt rasslande suckar ur landsvägens hårdtrampade barm.
— 188 —
