20. FAMILJESKÅPET.
»Stig på!» sade nyckeln inbjudande.
Men den trötte mannen stod kvar, alltjämt förlamad af samma känsla, som just hade öfverväldigat honom där utanför dörren.
»Stig på — du har dröjt länge nog!»
Och den trötte mannen fattade nyckeln, men kände sig lik ett barn, som når nyckeln, men ej ännu förmår vrida upp låset.
Det skramlade otåligt i nyckelhålet under hans darrande hand. Då måste han vrida om nyckeln och stiga in.
Det var som om han hade stigit in i en kyrka.
Högtidlig tystnad och andaktsfull väntan hvilade öfver
rummet — alldeles som då han i sin barndom för första
gången inträdde i templet.
Och hans blickar vändes nu, liksom då, till först mot rummets bakgrund. Och han möttes af en, till en viss grad likartad anblick — likartad och dock så olik. Då hade han sett en ung man, utsträckande sina händer öfver barnen; nu hvilade här en gammal,
