Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Olof reste sig också och följde efter till stugan. Han stannade vid fönstret och såg hur brodern med hufvudet envist framåtböjdt och armarna energiskt svängande vid sidorna med långa steg begaf sig ut genom porten.

»Hvar och en har sitt eget pund», smålog han med rörelseblandad ömhet, nästan tacksam mot brodern. »Och ditt pund torde måhända vara mera värdefullt för Koskela, än någon hittills har kunnat ana.»



Från stora landsvägen vek Olof af på en liten skogsväg — han gick med yxa på axeln.

En högtidlig höstmorgon. Natten hade varit kall och morgonluften var så lätt och frisk, att den liksom lyfte en från marken — endast af gammal vana vidrörde fötterna då och då jorden.

Redan på landsvägen hade Olof erfarit en egendomlig känsla. Mellan gärdesgårdsstörarna på båda sidor om vägen hade spindlarna spunnit ut sina hängbroar — snärjgarn och nätstängsel samt andra konstväfnader — och här och där gungade på lätta trådar korsspindelns mästerverk: en stor sol af strålande trådar. Och då österns sol just höll på att gå upp, skimrade de små spinnmästarnes garn som silfvertrådar, så att Olof tyckte sig gå fram på en med silfver ingärdad väg, bredvid hvilken man här och där hade uppställt glädtigt hälsande strålfanor.

I skogen var det på samma sätt. Äfven där löpte silfvertrådarna på båda sidor om vägen från träd till träd — och fanor vajade här och där.


— 203 —