»Nå nå! Hm.» Och den äldre brodern hostade ånyo. »Och om hvilket pris skola vi komma öfverens för gården?»
»Intet pris alls! Du öfvertar gården som den går och står, så kommer du genast på goda fötter. Jag begär endast Isosuo-kärret och hafrelandet därinvid samt den lilla skogslotten som är innanför samma inhägnad — och kanske byggnadsvirke ur gårdens skog.»
»Jaså, så har du tänkt dig saken!» yttrade brodem lifligt. »Det blir visst ett utmärkt stycke jord — och lera har du på nära håll. Men svett och möda kommer det nog att kosta — jag har ofta funderat på den saken. Hm, stockarna till byggnadsvirke! Dem skall du naturligtvis få, och släpningshjälp också. Men nog bestämma vi ett pris för gården och dela också allt annat jämnt.»
»Nej, vi dela ingenting, allt det öfriga tillfaller dig. Du förstår väl att när hvardera vill ge mera, än den andra vill ta emot, så komma vi nog öfverens. Och om jag senare skulle komma att behöfva någonting, så skall jag nog vända mig till dig, och om du behöfver något, så vänder du dig naturligtvis först till din bror.»
»Nå, kanske komma vi öfverens på det sättet då — nog skall jag försöka att hålla gården i stånd.»
Och den äldre brodern började åter trumma, denna gång säkrare och i snabbare takt.
Men plötsligt sprang han hastigt upp:
»Jag tror att hemåkersträdan blir färdigplöjd nu — bara de inte spänna ur hästarna för tidigt…»
Och med hastiga steg skyndade han ut i stugan och därifrån ut på gården.
— 202 —
