Därpå började de tala om Isosuo, om stora afloppsdiken, om myllans beskaffenhet i kärrkanten och om alla Olofs afsikter.
Och yxan fortfor att hvina och spånorna yrde, skogen ekade och samtalet fortsattes. Och därvid förflöt dagen så snabbt, att Olof bleknade då han märkte att det redan började skymma.
»Nå, och huru lyder nu ditt beslut…?» sporde träden väntande.
Olof hoppade från stam till stam och räknade de fällda träden. Det blef fyrtio — och han log.
»Ja, åtminstone kommer jag igen i morgon!» svarade han rask och munter till sinnes.
»Och kommer du i morgon, så kommer du alltid sedan», sade träden. »Välkommen igen!»
Muntert hvisslande vandrade Olof hemåt. Han
kände det som om stugan redan hade varit nästan
färdig inom honom. Och den var så stor, att den
uppfyllde honom helt, och så fast, som om den hade
varit en ny grund, som i dag lagts inom honom.
