Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jag vet det ej. Jag vet blott att jag nu har vandrat mina vandringsår till slut och åter slagit mig ned i min hembygd. Jag vill utan omsvep bekänna att jag var trött och bruten, plågad och söndersliten, då jag återvände hem — för att se min mor för sista gången och följa henne till grafven. Och jag kan inte heller säga att jag nu är mycket bättre, ehuru kanske dock något, Jag känner inom mig något, som gror och spirar, något, som jag hoppas på. Och redan det är något!

Jag håller som bäst på att bygga mig en stuga, och med den äro äfven andra planer förknippade. Ett saknar jag dock i dessa framtidsplaner, och den saknaden blir för hvarje dag allt större — jag saknar en vän och kamrat, som jag kunde högakta och som jag kunde lita på fullständigt. Icke en kamrat för att dela min lycka, utan en kamrat i att lida och sträfva.

Du kan ej fatta, Kyllikki, hur mycket jag under dessa senare tider famlat, tviflat och lidit. Har jag väl alls någon rättighet att begära en kamrat? Kan jag lofva henne något? Och åt hvem… Kyllikki, du känner mig tillräckligt, för att kunna förstå hvad allt som inrymmes i detta ord. Det var hvarken någon liten eller någon lätt fråga.

Nu tror jag mig ändå för min egen del vara på det klara med den saken. Därför frågar jag — skulle du ännu en gång våga dig ut på vattnet med mig — icke öfver en liten flod, utan på en färd hvars mål ej synes? Jag kan icke försäkra att vi någonsin lyckligt skola nå land, jag kan endast lofva att om din hand ännu är fri och om du frivilligt och förtröstansfullt räcker mig den, så skall jag aldrig släppa den — det må gå hur det vill.


14 Sången— 209 —