Den här sidan har korrekturlästs
Men därpå tycktes han varsebli någonting på gården. »Bry dig inte om det», sade han vänligt och steg hastigt upp. »Hästarna tyckas komma från smedjan, jag måste se till dem litet — jag dröjer inte länge borta.»
För de i stugan kvarblifna var det som om en klar söndagsmorgon med fjärran klockklang grytt efter en stormig lördagsnatt.
Med rodnande kinder skyndade flickan emot Olof, som steg upp och mötte henne. Hon skyndade fram och slog hänförd sina armar om hans hals!
»Nu först förstår jag hurudan du egentligen är!»
»Och jag — hurudan du egentligen är…!»
— 221 —
