Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24. DEN BRUSTNA STRÄNGEN.

Höstkvällen vandrade svartklädd öfver jorden. Den gick utmed vägarna, smög sig öfver ängarna, satt och rufvade i skogen — det speglande vattnet i dikena utvisade vägarnas riktning.

Men Moisio gård lyste som ett flammande bål i höstnattens mörker. Från hvartenda fönster flödade ett fullt, rödgult ljus ut i natten, så att det såg ut, som om byggnadens inre hade stått i ljusan låga.

Och från gården hördes ett brus af röster och ett sorl af ord, som af en stor skara män, då de sittande omkring lägerelden förtälja hvarandra sina upplefvelser. Bruset var som ett ackompanjemang till utanför ljudande tydligare röster — gälla och djupa, sträfva och mjuka, till ett oupphörligt tassande af steg, till smygande hviskningar kring husets knutar. Allt lif, allt ljus, alla ljud i Kohiseva by tycktes denna afton vara samlade på Moisio gård.

Fiolen gnällde, stugan sviktade, golfvet knarrade och förbi fönstret ilade en oupphörlig rad af hufvuden och gestalter.

Vigseln hade skett före skymningens inbrott. Sedan hade man ätit och druckit och dansat — och allt fortgick dansen, fastän det var nära midnatt.


— 222 —