Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Brudgummen var ståtlig, bruden honom värdig — aldrig hade man sett ett grannare par, det kunde hvar och en själf se. Ty hvar och en hade sett dem. Alla hade visserligen icke lyckats få komma in, men byns vidtbereste målare hviskade något i de omkring ståendes öron, och så ropades där ute på brud och brudgum. Och de framträdde på farstukvisten med sitt följe och på den halfmörka gården ropades det lefve och hurra — allt tillgick som i de stora städerna, försäkrade den vidtbereste.

Brudgummen var lycklig — det kunde man tro, bredvid en sådan flicka! Och bruden var lycklig — huru skulle hon ej det, efter så många års trogen väntan! Ty alla visste att hon hade väntat, alla kände historien om det underliga frieriet, om färden utför forsen och om den röda sången vid vikens strand. Och härtill slöt sig en oändlig serie fragment om fästmannens äfventyr och fästmöns trohet, hvilka folkets diktande ande, då den en gång blifvit satt i rörelse, alltjämt fortsatte och fullständigade. Och sägnerna gingo från man till man ute på gården och smögo sig sakta in i gästabudssalen, nästan ända fram till brudparet. Öfver alla dessa sägner glimmade äfventyrets och hjältesagans strålkrans, stänkande ett skimmer af ärans guld till och med öfver gamle Moisios grå hår.


Åter ropades det på brud och brudgum — på sagoparet, mannamodets och den trogna kärlekens beundrade representanter, hvilka man icke kunde se sig mätt på. Åter strålade farstukvisten af ljus, åter rullade de hänförda lefve- och hurraropen ute på gården, och åter slank någon nyfiken efter den inträngande skaran in i bröllopssalen.


— 223 —