Hoppa till innehållet

Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fruktat, hade nu öfverraskat honom och krossade allt i ett enda ögonblick!

Fiolen gnällde högre än vanligt, och golfvet sviktade så att hela huset darrade — i stugan spelades en ny dans upp. Det föreföll Olof som om fiolens ljud hade varit ett enda, skärande hånskratt, som om alla dessa människor hade skrattat och dansat i kapp af glädje öfver hans förnedring.

»Nej det skall bli ett slut på det här helvetet — och det genast!» utropade han högt, störtande sig ut ur rummet, utan att ens ha tid att tänka efter huru han skulle åstadkomma detta slut.


En mängd leende blickar riktades mot Olof, då han beträdde stugans tröskel och för trängselns skull stannade där ett ögonblick. Och där klarnade det för honom, att han inte likt en knifjunkare kunde börja utrymma hela stugan.

Man gjorde rum för brudgummen utmed väggen, och långs den smala rännan skyndade han bort till andra ändan af stugan — till spelmannen.

»Säljer du din fiol?» hviskade han i dennes öra. »Det är någon som vill köpa den, han har bedt mig fråga — på priset prutas inte!»

»Jag vet inte — det är svårt att skiljas», svarade spelmannen och dämpade fiolens toner.

»Säljer du din fiol? Den behöfs!»

»Låt gå då för trettio mark!»

»Bra! Köparen kommer strax. — Men byt om till polka nu och spela som den, som smeker sin älskade för sista gången! Och en tändande takt!»

Spelmannen nickade.


— 227 —