»Vill du kanske ändtligen säga mig hvad allt det här betyder?» yttrade Kyllikki — fortfarande lugnt, men med så förändrad röst, att den skrämde henne själf.
»Ja, vid Gud! Om jag hade min revolver här, så skulle jag ögonblickligen svara dig, så att du aldrig mera skulle fråga!»
Det föreföll Kyllikki som om allt blod hade flytt från hennes ådror, och där i stället hade flutit en kall ström af skriande nöd och rådlöshet. Hon var skymfad, hennes brudkrona och hennes lycka voro trampade i stoftet, och kvar fanns blott en man, som rasade och hotade. Hon granskade Olof noga, som för att med en enda blick utröna af hvad för virke han egentligen var. Och hon kände sig instinktivt stå inför något stort och fruktansvärdt, hvaraf hela deras framtid berodde — hennes nästa ord eller åtbörd kunde vara afgörande. Hon erinrade sig plötsligt någonting, och blodet strömmade susande uppåt hennes hufvud… Skulle han väl våga? Var hans vrede större än hans kärlek?
Hon fattade snabbt sitt beslut: nu eller aldrig, annars var det förloradt! Hon gick fram till byrån och öppnade den nedersta lådan, sökte något, fann det ej, sköt fast lådan igen och öppnade den andra. Efter ett ögonblick reste hon sig upp och gick med lugna beslutsamma steg fram till Olof.
Hon lade en stor, gammalmodig revolver, hvars mörka pipa glänste mot ljuset, på bordet
»Där har du hvad du önskar, den är laddad — jag väntar på svar.»
Hon sade orden långsamt, ansträngande hela sin
— 232 —
