vlljekraft för att rösten icke skulle svika henne, tog ett par steg tillbaka och väntade — likblek i ansiktet och med blicken fast riktad på Olof.
Det afgörande ögonblicket var inne. Det föreföll Kyllikki evighetslångt, och hon hade fallit omkull, om hon ej känt sig styf som en stod af is.
Olof stod orörlig och stirrade på henne, som om han sett ett spöke. Han hade en gång förut sett henne lika blek och beslutsam — den där gången inför gamle Moisio. Som en kväfvande ångest slog honom denna likhet — revolvern på bordet motsvarade kläderna, som Kyllikki den gången började aftaga.
»Hvad menar du egentligen — vill du göra mig galen?» utropade han med kväfd röst, i det han förtviflad slet sig i håret och häftigt störtade mot dörren.
Kyllikki kände blodet och värmen stötvis återvända till sin kropp.
Olof gick ett par gånger af och an i rummet och störtade sedan som en stormvind emot Kyllikki. Hans blod var åter i jäsning, och han kände sig åter upphöjd i sitt domarsäte.
»Du trotsar ännu till, förräderska!» skrek han blek af vrede och stampade i golfvet. »Vet du hvad du är? En lögnerska och menederska! Och hvad du har gjort? Du har bedragit mig! Du har förstört min bröllopsafton, du har förhärjat min lycka och min framtid — du har förnedrat mig inför människorna — du är inte ren och oskyldig, utan du…»
Luften tog slut i hans lungor, han andades häftigt och fortsatte med bruten röst: »och nu har räkenskapens stund kommit! Känner du en man, ett
